Mitt namn är Elin

Mitt namn är Elin och det finns få saker jag tycker så illa om som att laga mat. I ärlighetens namn bör man inte släppa in mig i sitt kök givet att det skulle sluta i ett telefonsamtal med antingen brandkår eller ambulans (eventuellt polis om man har riktig otur). De få gånger jag tvingas ordna mat själv ringer jag därför min kompis Johan som har bättre koll. Man säger att matlagning inkluderas i den lista på saker som kvinnan i huset förväntas bemästra. Vore jag intresserad av att agera ”kvinna” hade jag kanske lärt mig vid det här laget, men sent ska den synda som sänker sig till andras nivå. Därmed sagt hade matlagning varit bra att kunna för min egen skull. Eller snarare SOS alarms…
 
På mellanstadiet brukade min klass ägna sig åt fotboll på rasterna. Medan de andra tjejerna sprang skrikandes omkring som bara tjejer kan och gömde sig i något hörn, kom jag på en i mina ögon genial taktik för att ta bollen. Eftersom inte en enda kille vill passa till en tjej bör man istället springa fram till den som har bollen vid sina fötter och sparka hejvilt tills dess att du slår krokben för, och ger honom några blåmärken. Då är det fritt fram att göra mål. Dessutom sa fröknarna att killar är mindre känsliga än oss: ”några blåmärken har ingen dött av killar”. Visst är det så. Synd bara att inte samma regler rör oss som är tjejer och blivande kvinnor i huset.
 
Ibland stör det mig att behöva ha något liknande balklänning på formella fester och uppträda tystlåtet och sansat som en fin och duktig flicka. Tillfällena är få då jag kan vara högljudd och ta plats utan att motta sneda blickar. Vad det senare beträffar kommer jag ibland på mig själv med att vara irriterad på tjejer som är mer framfusiga än de ”ska”. Det är nästan outhärdligt deprimerande, mer än att behöva utstå det själv.
 
För att fortsätta på den mindre glättiga linjen kan nämnas att jag i framtiden skulle ha tjänat 15 % mer ifall jag var man, oavsett kompetens, och att det finns själar som menar att det rätta sättet att få in mig i styrelser är kvotering – som om det skulle få folk att stirra på mig mindre när jag kommer till festen iklädd kostym. Vad jag behöver är någon som ser mig, inte mitt kön. Någon som förstår att kunskap och kompetens sitter lika lite i könet som det sitter i hårfärg eller längd. Tyvärr är de som skriker fel de som skriker högst, och resultatet blir att nästan uteslutande folk från patriarkatiskt eller vänsterfeministiskt håll hörs på den politiska arenan. Var finns de könsnormsbrytande individualisterna?
 
Jag undrar ofta över hur min framtid kommer att se ut i en fortsatt mansdominerad värld, eventuellt mansdominerad, könskvoterad värld: det gör inte så stor skillnad. Men till de som berövar mig delar av den frihet och de förutsättningar som jag förtjänar som individ skulle jag vilja påpeka en sak:
 
Mitt namn är Elin och jag är feminist – det gör mig inte till mindre kvinna.
 
Det ursprungliga inlägget finns att läsa här

Motstånd till religion = nyckeln till kunskap?

Somliga frågor är som liberal lättare att ta ställning till än andra. Vid diskussioner om dödstraff eller papperslösa flyktingars rätt till vård brukar samtliga debattörer vara överens om att dödsstraff är inhumant, samt att papperslösas rättigheter måste upprätthållas. Religiösa friskolor, däremot, är inte en sådan fråga.
 
För ca fyra månader sedan skulle jag ha ställt mig skeptiskt till legaliseringen av religiösa friskolor i Sverige då jag ansåg att alla barn har rätt till en objektiv utbildning, en neutral grund att stå på, och att risken för indoktrinering ökar. Ett typexempel skulle kunna vara bibelbältet i USA där djupt kristna föräldrar nekar sina barn vissa inslag av den ordinarie undervisningen, såsom evolutionsteorin, i religionens namn, vilket givetvis är fullkomligt vedervärdigt och någonting som måste motarbetas. Kanske är det, när det kommer till kritan, föga förvånande att termen religion har blivit en nagel i ögat för många svenskar. Något jag dock skulle vilja ifrågasätta är huruvida religiösa friskolor verkligen medför en övervägande andel negativa effekter för barn som kommer från strikt religiösa familjer; det av ett flertal anledningar.
 
                 Det primära problemet med strikt religiösa familjer är att barnen i många fall förvärvar en ensidig och inskränkt syn på både religion, vetenskap, samhället, moral och värderingar. För dessa blir skolorna därmed ett sätt att säkra att de får en mer nyanserad, bred och vetenskaplig uppfattning, vilket gynnar både barnen och samhället som helhet. En stor utmaning med anpassningen av religion till det moderna samhället är okunskap och brist på förståelse för alternativa levnadssätt. Människor verkar rädda för att religiösa friskolor leder till indoktrinering, trångsynthet och i vissa fall även hjärntvätt. Jag tror i stället att de är ett föredömligt tillvägagångssätt för att skapa en mångsidig bild av moral och värderingar, då barnen får träffa likasinnade och ventilera tankegångar i en miljö där religion tillhör vardagen. Målet bör inte vara att försöka förinta alla religiösa företeelser i samhället, utan att främja vetskap hos samtliga delar av befolkningen. Det är kunskap, inte motstånd till religion, som utgör nyckeln till framgång.
 
                      ”Skolan ska vara objektiv och neutral”, hör man jämt och ständigt; men vad menas egentligen med en objektiv och neutral utbildning? Även i det utopiska scenariot då alla lärare är helt opartiska, inte inkluderar personliga resonemang och värderingar i undervisningen, lägger lika stor betoning på alla åsikter, får varje politisk ideologi att framstå som lika bra, och till 100 % baserar utbildningen på fakta, är selektionen av fakta, ämnen och fördjupningsområden i sig ett ställningstagande. Ofta framstår regeringens definition av termen ”objektiv” som facit; elever lär sig att det som undervisas i skolan är lika med sanningen. Ska det vara så? Att maskera subjektiva ställningstaganden med ord som ”objektiv” och ”neutral” är i mina ögon mer skadligt än religiös undervisning, då man faktiskt är öppen med värderingarnas ursprung.
 
                      Ur liberalt perspektiv borde det vara närmast en självklarhet att familjerna är bättre än staten på att veta vad som är bäst för sina barn. För att citera Filip Garpenby från LUF:s forum:
”Barnet och dess föräldrar är vida överlägsna dig när det gäller att gör det bästa för dem.”
Du har rätt att ogilla andra människors beslut och anse deras handlande vara felaktigt, men i slutändan är andra människors val i livet none of your business.
 
                      Många säger sig vara för religiösa friskolor på gymnasiet för att man då är tillräckligt gammal och mogen för att fatta egna beslut, men är skeptiska till religiösa grundskolor. Jag vill påpeka att alla skolor, gymnasie- som grundskolor, religiösa eller ej, ska följa den svenska läroplanen. Religion, kultur och motstridiga värderingar är inte giltiga anledningar för att strunta i delar av undervisningen. Med det sagt ska de religiösa aspekterna inte ersätta övriga ämnen, utan snarare ses som utökningar eller tillägg. Vidare behöver inte en religiös skola nödvändigtvis införliva religion i själva undervisningen, men kan i stället följa riter utanför klassrumsdörren.
 
                      Frihetsperspektivet saknas ofta i den allmänna debatten. Jag är personligen en av dem som efterfrågar större variation i svenska skolan p.g.a. att jag tillsammans med mina föräldrar vill bygga upp utbildningen utefter mina egna behov och preferenser. I mina ögon har de som vill gå i en religiös skola rätt att göra det, liksom jag skulle ha velat vara hemskolad under perioder av min uppväxt. Det är i högsta grad dags att slopa fördomarna mot valfrihet och variation.
 
Trots ovanstående förblir religiösa friskolor en komplicerad fråga där en mängd aspekter behöver analyseras och värderas; det är högst individuellt vilken typ av lagstiftning som gynnar den egna situationen. Men utgångspunkten ”religion hämmar undervisningen” förblir likväl enkelspårig och fördomsfull.
 
Läs det ursprungliga inlägget här.

Tidigare blogginlägg

Publicerar snarast två äldre inlägg från Radikala Kvinnofrontens blogg i väntan på nya texter.